För jag vet precis.
Ditt namn fick mig att rysa.
När jag såg dig kände jag alltid att det trängde fram ett litet leénde.
Jag kände alltid en sorts trygghet i din hemlighetsfulla blick, som om att allting skulle ordna sig.
Både du och jag visste lika tydligt att det skulle ta slut någongång, jag tror inte på ett föralltid.
Jag trodde dock att vi skulle dela mera minnen, spendera flera timmar tillsammans än vad vi gjorde.
Att sanningen gör ont vet vi båda två, lika väl. Vi hade våra problem, men man lär sig av sina misstag. Jag tyckte vi byggde upp någonting ändå, fastän alla bråk.
Jag saknar inte dig. Det är inte det som svider, utan mer alla lögner som du tröck upp i mitt ansikte. Besvikelsen som sköljde över mig när du om och om igen ursäktade dig med allt du kunde komma på, och när jag om och om gick på dina simpla skämt. Det enda som kom ur din käft var lögner.
Bakom ditt påklistrade leende döljde du det mesta, alla fejkade ord som kom ur ditt fejkade leende. Jag trodde på varenda ord, jag trodde på varenda lögn.
Saker du sagt till mig, alla komplimanger & fina ord .. jag vet att det var fejk. Lika fejk som hela du är, allting var ett stort jävla spel, och jag förlorade.
Jag kommer inte sakna dig. Aldrig att jag kommer. Men besvikelsen över hur du betedde dig kommer sitta kvar, alla löften som du om och om igen bröt. Hade du bara berättat sanningen från första början hade det aldrig gjort så ont.
Din blick betydde inte längre trygghet, den betydde falskhet, besvikelse & lögner. Hela du är en stor lögn.
Jag försöker att inte ångra något, men jo. Det gör jag. Jag ångrar varje sekund jag trodde på ditt leende och dina ord. Jag ångrar varje minut du väntade på att berätta. Jag ångrar allt.
Gjort är gjort, man lär sig av sina misstag. Det har jag lärt mig väl, mycket väl.
När jag såg dig kände jag alltid att det trängde fram ett litet leénde.
Jag kände alltid en sorts trygghet i din hemlighetsfulla blick, som om att allting skulle ordna sig.
Både du och jag visste lika tydligt att det skulle ta slut någongång, jag tror inte på ett föralltid.
Jag trodde dock att vi skulle dela mera minnen, spendera flera timmar tillsammans än vad vi gjorde.
Att sanningen gör ont vet vi båda två, lika väl. Vi hade våra problem, men man lär sig av sina misstag. Jag tyckte vi byggde upp någonting ändå, fastän alla bråk.
Jag saknar inte dig. Det är inte det som svider, utan mer alla lögner som du tröck upp i mitt ansikte. Besvikelsen som sköljde över mig när du om och om igen ursäktade dig med allt du kunde komma på, och när jag om och om gick på dina simpla skämt. Det enda som kom ur din käft var lögner.
Bakom ditt påklistrade leende döljde du det mesta, alla fejkade ord som kom ur ditt fejkade leende. Jag trodde på varenda ord, jag trodde på varenda lögn.
Saker du sagt till mig, alla komplimanger & fina ord .. jag vet att det var fejk. Lika fejk som hela du är, allting var ett stort jävla spel, och jag förlorade.
Jag kommer inte sakna dig. Aldrig att jag kommer. Men besvikelsen över hur du betedde dig kommer sitta kvar, alla löften som du om och om igen bröt. Hade du bara berättat sanningen från första början hade det aldrig gjort så ont.
Din blick betydde inte längre trygghet, den betydde falskhet, besvikelse & lögner. Hela du är en stor lögn.
Jag försöker att inte ångra något, men jo. Det gör jag. Jag ångrar varje sekund jag trodde på ditt leende och dina ord. Jag ångrar varje minut du väntade på att berätta. Jag ångrar allt.
Gjort är gjort, man lär sig av sina misstag. Det har jag lärt mig väl, mycket väl.
Kommentarer
Trackback
