Can't handle it.
Jag är rädd för kärlek. Att bli för insatt i en person för jag vet precis hur det slutar. I en massa tårar. Ja, men ändå ska jag envisas med att försöka.
Så medveten om vilken makt jag ger honom, makt att göra mig lycklig men även makt till att svika och såra mig.
Men han förtjänade det. Han var värd den makten.
Det enda jag ville var han. Få vakna upp på morgonen bredvid honom, ligga hemma en hel dag och kolla film, skratta tills vi inte längre kan stå, dela obeskrivlig lycka men även tårar. Ligga i hans knä och gråta, känna hans närhet och trygghet. Det var det enda.
Hans blick tilltalade mig. Det gick en lätt darrning i kroppen när han kollade mig i ögonen. Hans leénde, sättet han tog min hand och lekte med mina fingrar.
'Glöm han och gå vidare. Det finns andra.'
Nej. Inte som han. Det finns inte fler av honom.
