Min emma.
Emma. Emma. Emma.
Sitter och halvt gråter. Läs emmas inlägg om oss HÄR.
Jag och emma har haft en väldigt speciell relation till varandra.
Skulle kunna kalla det "bästavänner", men det var så mycket mera.
Du vara mer som en familjemedlem. Du bara var där, du fanns
alltid där.
Vi var absolut tajtast sommar 2010. Det gick, helt seriöst, inte
att skilja oss åt.
Det var så skönt. Att veta att du alltid fanns vid min sida, utan att jag
ens skulle behöva fråga om det.
Och jag vet inte hur mycket jag uppskattade det.
Nu har vi glidit ifrån varandra. Vi träffas inte lika ofta. Men när jag väl
träffar dig, det känns fan som tiden har stått still.
Ingenting har liksom ändrats.
Du har lika dålig humor, skrattar åt mina dåliga skämt.
Haha. Seriöst emma. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma
så nära en person igen, mest för att jag inte vågar, eller för att jag
inte kommer hitta någon som förstår mig så bra som du.
Accepterar mig precis som jag är. När jag får mina skrattattacker,
eller haha, eller acceptera alla killarna jag smsade med. HAHA.
Du vet vad jag pratar om.
Även om vi inte träffas lika ofta. Så litar jag på dig precis lika mycket
som då. Vet att du fortfarande finns där. Det känns så jävla bra bara.
Finaste emma. Jag hade också gjort allt som stod i min makt, för
att få våran tid tillbaka.
Jag älskar dig. Lika mycket som då.
Kommentarer
Trackback
