Det var aldrig lätt att låta dig gå.
Det var så självklart, något skulle gå fel.
Det för redan för bra för att vara sant från första början och jag hade mina aningar.
Men jag ville inte döma någonting i förväg.
Jag ville ge det en ärlig chans. Och det funkade, det funkade nästan hela vägen.
Tills en dag.
Ett telefonsamtal.
Mycket besvikelse och ilska.
Hela våran relation låg i mina händer. Och det var på mitt ansvar.
Frågan var om jag skulle släppa alltihopa och vandra vidare.
Som så många gånger förr visste jag att det innebar en del smärta,
men att leva tillsammans smärtsamt kan vara ännu svårare.
Så självständig som jag är släppte jag taget. Och det var efter många tårar
jag gick vidare. Jag tänkte att jag har klarat mig bra själv under en lång tid
och det skulle jag fortsätta att göra.
Men det var inte riktigt så enkelt. Även om jag kunde skratta och le igen ganska
snabbt efter allt som hänt gjorde det fortfarande ont.
Jag trodde och tror fortfarande att jag mår bäst när jag är ensam. För att det
är få som förstår sig på mig.
Men det är någonting som saknas. Och jag har mina aningar om vad det är.
Kommentarer
Trackback
