Smärta är bara ett sinnestillstånd
Det går en lätt rysning ner mot ryggen när jag får ögonkontakt med dig.
Dina ögon tilltalar mig, men inte på samma sätt som förut. Det är inget
positivt i det längre. Dom ger mig bara dåligare samvete.
Jag vet mycket väl att jag klantade mig. Men det är ingenting jag ångrar.
För upprepningen av dina ord skrämmer inte mig längre. Du kan kalla mig
vad du vill, allting som har med dig och göra spelar ingen roll för mig längre.
Jag antar att vi har vänt på vårat sista blad, i den där boken. Det var som en bok
alltihopa. En ganska spännande sådan. Kommer hon tillslut välja honom?
Kommer dom ha det bra tillsammans ? - Ja. Enda tills den där dagen ni vet.
Den dagen som man vet väntar, men man vill aldrig uppleva den. Man vill inte vara
med om en sådan dag. Men, den onsdagen, var det min tur.
Till en början var dina ord inte så oväntade, det var när jag bearbetade dom som det
verkligen kändes vad som hänt. Och vad du faktiskt berättat för mig.
Ensamhet har aldrig skrämt mig.
För jo, hur det än är.. Jag har alltid klarat mig på egen hand. Det har varit tillfällen då
jag undrat om jag kunde få leva ensam hela livet. Även om det inte är riktigt så min
framtid förhoppningsvis ser ut.
Det var enkelt att gå vidare. Otroligt nog.
Det var mycket enkelt. Och efter några veckor var allting förträngt. Jag hade förträngt det,
men definitivt inte glömt bort den.
Sen träffas vi igen.
Och visst var det en speciell tystnad. Ungefär "ingenting har någonsin hänt mellan oss" - tystnad.
Resten var väl delar mitt fel. Att jag ger dig en ny förhoppning. För du var fortfarande galen i mig.
Och då hände det igen.
För första gången på länge kände jag en riktig ångest som sakta kvävde mig inifrån. Det var som om
ett måste, jag måste berätta hur det var.
Det gjorde jag också sen. Då var det en ny känsla som kröp fram. Skam.
Allting var väldigt generande. Allt jag gjort, allt du gjort. All jävla historia mellan oss.
Vi var aldrig menade för varandra. Du kanske trodde det, men det var aldrig någonsin ömsesidigt.
Hur många gånger vi än försökte, kom vi aldrig till den punkt då vi båda kunde säga dom där tre orden,
dom där 12 väldigt meningsfulla bokstäverna, och på riktigt mena det.
Jag kommer aldrig sakna dig. Aldrig någonsin.
Vi har aldrig haft något betydelsefullt. Något minnesvärt.
Även om jag aldrig kommer glömma.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Jag grät typ.
Trackback
